Swedish Alpine Ultra 2019

Första gången jag sprang/gick SAU var 2017. Då tog det mig 20 timmar och 38 minuter. En målsättning denna gång var att förbättra den tiden. Tiden denna gång blev 20 timmar och 24 minuter! Check på den alltså. SAU är dock så mycket mer än bara en tid.

Carina och jag några kilometer innan Alesjaurestugorna. Foto: Jimmie Hellström.

Den viktigaste skillnaden mot förra gången var att jag då sprang i stort sett hela sträckan (107 km) helt själv. Denna gång höll jag och Carina ihop från Singi till mål (ca 74 km). Det gjorde förstås att det blev mycket trevligare. Det var också bättre väder den här gången. Endast en åskskur vid Tjäktjapasset. I övrigt sol och uppehåll.

Mellantid Kebnekaise.

I och för sig var det kanske inte bästa tänkbara väder för löpning. Värmen höll på att sänka mig efter bara en mil. Halvvägs mellan starten i Nikkaluokta och Kebnekaise blev jag därför tvungen att ta av mig de långa tightsen. Hade glömt ta med shortsen så det fick bli löpning i bara kalsongerna. Det funkar det också.

Mellantid Singi

Carina kom ikapp mig strax innan Singi. På alla våra lopp brukar jag dra iväg i början och sedan krokna eller vara för länge på en kontroll medan Carina håller ett jämnt och effektivt tempo från början till slut. Den här gången sprang jag fel. Jag fick syn på fyra fjällvandrare och tog sikte åt deras håll. Först när jag hade sprungit förbi dem insåg jag att de kom från södra Kungsleden. Jag fick därför gena över ängarna för att komma på rätt spår igen. Det sinkade mig inte mer än kanske 5 minuter. Det var dock fullt tillräckligt för att Carina skulle hinna ifatt.

Mellantid Sälka

Vid Sälka stannade vi för att fika. Det var ett av bästa fikastoppen någonsin enligt mig. Vi pratade och skrattade och jag nästan höll på att glömma att vi deltog i en tävling. På väg ut från Sälka fick Carina syn på en dalripa helt nära. Jag fipplade med mobilen och missade så klart bilden.

Mellantid Tjäktja

Regnet kom precis när vi fick Tjäkjtapassets raststuga inom synhåll. Vi gick in där för ombyte till regnjacka. En japansk äldre herre satt i stugan och han hade en egenhändigt skriven parlör i handen från vilken han ställde ett par frågor, bl.a. om väderutsikter och eldning. Jag åt en bar.

Jimmie hade gjort oss sällskap uppför backen till Tjäktjapasset. När vi satt i stugan kom strax också Catrin in i stugan i skydd för regnet. Catrin var sedan efter oss några minuter i stort sett hela vägen till mål. Hon ryckte dock ifrån på upploppet. Jimmie ryckte ifrån redan innan vi nådde fram till Alesjaure.

Mellantid Alesjaure

Carina kände sig svimfärdig när vi kom fram till Alesjaurestugorna. Jag gjorde en saltgrogg till henne och strax fick hon tillbaka färgen i ansiktet. Vi stannade kvar där nästan en timma. Entusiastiska och vänliga stugvärdar gjorde besöket där mer behagligt än vad som är optimalt för en tävling.

Någon kilometer innan Alesjaure. Regnet vågade sig inte fram till vår dal.

För egen del hade jag ingen dipp någon gång under loppet, förutom den sista milen. Vi trodde det var kortare sträcka till mål än vad det kändes som. Skyltarna om hur långt det var kvar tyckte vi var felaktiga. Men vi orkade ändå hålla oss springande när det var platt och vi sprang över mållinjen i Abisko. Carina var starkast av oss båda på slutet.

Jag sov inte längre än en timma när vi hade fått våra medaljer. Försökte hålla mig vaken till kvällen för att inte vända på dygnet. Dagen avslutades med magnifik barbecue hemma hos Anna.

Efteråt minns jag denna årgång av SAU som den bästa. Tack alla medtävlande! Tack Roland! Tack Anna! Tack Carina!